Med tre dagars rejäl jetlag hemma i Sthlm ska jag nu på allmän begäran (eller i alla fall på Piddes begäran) ge detta tillfälliga gästspel i en bloggosfär jag är rätt skeptisk till, ett slut.

Sista dagarna på Nordön var dels väldigt glesa på internetuppkopplingar, dels väldigt packade med aktiviteter. Dessa enkla faktum gör att ni inte kommer få läsa och dra på munnen åt mina briljant träffsäkra skildingar av bland annat:

* Hur jag blev utskrattad av expediterna i Vodafone-affären i Wellington när jag posade för kameran med min nyinköpta iPhone i högsta hugg.
* Hur Cilla gick ner i yngre tonåren igen när vi var på grottexpedition och gav av några patenterade tjejskrik som saknar motstycke.
* Hur jag lyckades lägga bort mitt ena Visa-kort den enda gången på en månad jag använde just det kortet.
* Hur vi hyrde ett helt hostel för 50 NZD
* Hur jag  fixade Cilla en födelsedagstårta, på morgonen, i hemlighet några få minuter innan jag skulle börja uppvaktningen.

Istället: som tack för att du troget läst den här bloggen så lovar jag att brett och inlevelse fullt berätta om allt detta face-to-face. Kom förbi på en kaffe, öl, whisky eller en blåbärspannkaka (som jag inte lärt mig göra än, men efter att jag torskat dit så hårt på dem i NZ så måste jag fixa detta) och du ska få veta allt.

Det kommer bli ett tomrum i bloggosfären nu – det förstår jag. Men till och med Blondinbella har ju slutat blogga en sådär 38-39 gånger, så vem vet. Jag kanske gör comeback, på en annan resa. I en annan tid.

God afton.

Mannen på bilden jobbar uppenbarligen inte som ljuskygg diktator i Nordkorea utan på Polynesian Spa i Rotorua, New Zeeland. Där kom han, vi kan kalla honom Kim, (eller någon som var förbannat lik) fram till mig och Cilla där vi satt en varm pool med vulkanvatten och en av de mest fantastiska konversationer utspelade sig:

Kim: Where are you from?
Tobias: Sweden!
Kim: Aaaaaahhhhhhh! Swiiiiiden. Now you must wonder, why was Martin Dahlin black? Everyone in Swiiiden wonders that.
Tobias: Eehhh, well i kno…
Kim: His father was from Venezuela and his mother was from Malmo.
Tobias: Yes, but I…
Kim: Where in Swiiiiiden are you flom?
Tobias: Stockholm
Kim: Aaaaaahhhhhhh! Thi olympics in 1912.
Tobias: Yes, thats right.
Kim: But something was not right with those games…(Sedan följer en invecklad konspirationsteori om hur Sverige och USA genom dunkla metoder ska ha fuskat upp varandra högs upp i medaljligan. Detta var dock för långt och förvirrat för att kunna återge ordagrant.)

Kim: Did you know the olympic flag did not have five rings before the olympics in 1912?
Tobias: No, I did’nt. But there couldn”t have been many games before that, just five  I guess…
Kim: Yeeees. Five games and five rings. What a co-incident, I’m vellllyyy goood at figuring out co-incidents.
Cilla: (Som hittills suttit tyst med nu tycker det är dags att ingripa) But doesn’t the rings symbolise the contine…
Kim: (Bryter av tvärt) GEEEEERT FREDRIKSSON, is he still alive?
Tobias: Well, I…
Kim: Fantastic athlete, and Anders Geerderuud. Do you know who came second when he won his gold in 1976?
Tobias: Baumgartl (men inser direkt att det var fel, och bävar för vad som kommer)
Kim: Noooooo, Noooo, it was..
Tobias: (Som nu börjar bli lite sur och desperat vill sätta dit den uppnosige) But do you know which swedish runner who came in sixth in that final.
Kim: No, I’d..
Tobias: No, I guess you dont. His name was Dan Glans. Don’t you ever forget.

Nästan så långt från Sverige man kan komma; på en bensinstation mitt ute i Nya Zeeländsk ödemark kan man köpa Basehunters skiva. Av det drar jag två enkla slutsatser.
1. Världen håller på att bli en förfärlig plats.
2. Jag kommer under resten av resan inte längre berätta att jag är svensk.

Det har blivit en viss uppståndelse kring mitt val av skor. Min kusin, tillika skoguru, Peter, har höjt vissa stora frågetecken kring mina väl ingångna Saucony-blixtar. Den största invändningen rör att de skulle vara lämpade för en person på över 100 pannor.
Efter som jag inte har några större tvivel kring min kusins kunskaper på området (flertalet år som skoansvarig på Stadium) så får jag istället hålla ett litet förvarstal som mer grundar sig i skornas ursprung än deras kvalitet och lämplighet.

Dessa skor ärvdes av mig under året i Elfsborgs A2-trupp, 2002 om jag inte minns fel. Tidigare ägare var dåvarande Elfsborgs- och senare Las Palmas- och Gais-spelaren Edier Freijd. Han var då en av truppens stora stjärnor och det var stort bara det att få ta över hans skor. Sen ska det också tilläggas att hela Elfsborgs A- och A2-trupp löpte i likadana skor just då.  Visst har nog den fysiska statusen på Elfsborgs trupp gått framåt ytterligare på dessa åren men jag hoppas verkligen att spelarna inte vägde in runt de vikterna som min kusin antyder att skorna ska vara lämpade för. Det skulle dock kunna förklara de skrala resultaten under de åren – eller så var det kanske Anders Grönhagen trots allt.

Hur som – Peter! Jag lovar att köpa nya skor. Men det ska i så fall göras under kunnigt överinseende av dig med full utvärdering av löpsteg (om jag ens har något längre) och hela paktet. Bara säg tid och plats. OK?

—-

Just nu har vi basläger i Franz Joseph – byn vid glaciären med samma namn. Glaciärexpeditioner mot Fox Glacier och nämnda Franz Joseph i morgon.

UPDATE: Nu finns bilder ett uppsamlingsheat med bilder från första dagarna i Dunedin här.

Men skulle man ta konceptet kräver nog en liten isolerad håla för att kännas genuint. I Stockholm hade kallats Söder-pretto.

Strax utanför Wanaka har en pussel- och illusionsentusiast, Stuart Lansborough, byggt upp ett helt ställe med synvillor och galna pusselgåtor. Men det häftigaste kom till sist. Världens första labyrint i sitt slag där man skulle leta sig fram till de fyra hörnen, helt i viss ordning och sedan tillbaka till starten.

Barnsligt kul, men stundtals tokigt frustrerande, för riktigt svårt var det. Många gav upp men med en vinnarskalle av mått tog Cilla och undertecknad igenom det hela på dryga timmen. Tydligen går man i genomsnitt runt fem kilometer, bra träning för hjärna och pump med andra ord.

Milford Sound är den nordligaste av fjordarna i Fjordlands på Nya Zeelands södra del. Här är bilderna från vår båttur i fjorden. Bilderna talar bäst för sig själva – det är något av det mäktigaste landskap man kan uppleva. Dessutom roadtrip-liv från Te Anau och action från Queenstown.

Här utkämpas en stenhård (nåja) batalj på den mest extrema minigolfbana jag upplevt. I Queenstown kunde man spela 18 hål med hangjorda modeller och specialeffekter där bollen åkte allt från skidlift till rymdraket och hindren styrdes av hydraulik. Otroligt häftigt, men stundtals brutalt svårt.

Hur det gick? Undetecknad gick på 14 över par – vilket räckte till en komfortabel seger.

Redan igår kväll (tisdag) kände jag på mig att onsdagsmorgonen skulle bli något alldeles extra. På väg hem till vårt hostel syntes en skylt som pushade för att en bar skulle visa Champions League med start 06.45 lokal tid på morgonen.
Tidig väckarklocka medan tjejerna fortfarande sov. En stärkande promenad. En omelett, kaffe och juice. En gäng engelsmän som sällskap – och framför allt en galen fotbollsmatch. Helt fantastiskt – sex getingar! Speciellt som jag inte ger ett ruttet kopek för varken Chelsea eller Livepool vilket gjorde att man kunde vara skadeglad vid varje av de åtta målen.

Nu drog Chelsea det längsta strået, MEN de vinner aldrig hela rasket med Petr Cech i målet. Visst gjorde Reina också en rejäl tavla, men förutom den horribla positionen på Aurelios frispark så var tjecken ute och viftade på ungefär vartannat ingripande. Han var en av världens bäste fram till missen mot Turkiet i EM 2008 – sedan dess har han bara gått tillbaka. Läge att öppna plånboken Roman!

(Oroliga mammor, läs förra inlägget först!)

På en sekund förvandlades forsränningen till ett sjödrama.
Tobias Rosvall, 23, slungades ur flotten precis efter ett vattenfall.
– Jag tänkte bara på att hålla huvudet kallt, jag blev aldrig rädd, säger en efter omständigheterna oberörd Tobias till Kiwibyrosvall.

Det var på tisdagseftermiddagen som rafting-expeditionen startade i Shotover River utanför Queenstown på Nya Zeeland. Med på en av flottarna var svenske Tobias Rosvall, 23, som reser tillsammans med flickvännen Cecilia och hennes syster Ingela. Efter drygt en och en halvtimmes paddling hände allt mycket snabbt.
– Vi skulle ta oss ner för ett mindre fall och satte oss ner i flotten för att hålla oss kvar. Men den ställde sig på högkant och från min position längst bak slungades jag först framåt, slog mitt huvud mot någon annans och gjorde sedan en bakåtvolt ner i vattnet, berättar Tobias när bloggen når honom på hans hotell.

Hyllas som hjälte
Trots det snabba förloppet höll han sig dock iskall.
– Vi hade fått ordentliga instruktioner innan. Jag tänkte bara på att hålla huvudet kallt, få upp fötterna och flyta med. Jag blev aldrig rädd.
Han hyllar också den australiensiske guiden Kate som en hjälte. Med baksidan av sin paddel hakade hon fast Tobias flytväst och drog honom tillbaka mot flotten.
– Jag kände bara hur något grep tag i mig och sen var jag uppe igen. Hon gjorde det fantastiskt, säger Tobias.
Tobias sambo Cecilia:
– Tobias var bara borta plötsligt och innan jag fick syn på honom i vattnet blev jag lite orolig. Men han har ett järnpsyke.
Men trots dramat är Tobias inte avskräckt för framtiden.
– Äh, det var inte så farligt. Detta var något av det roligaste jag gjort, jag gör det gärna igen.

Av: Pär Andersson
par.andersson@expressen.se