Action i Queenstown – den sanna versionen

Nu har vi lämnat Queenstown – världens huvudstad för extrema äventyr. Och i backspegeln så blev det allt lite action och drama. Vi tillhör inte de värsta äventyrarna utan valde det i sammanhanget ganska lugna aktiviteterna jetboat och rafting (forsränning). I Shotover river åkte vi först jetboat i runda 80 knyck och slickade klippväggar och stenar – kryddat med smått galna 360 graders svängar. Killarn och tjejerna som kör de där båtarna tränar tydligen 250 timmar på samma sträcka i floden innan de får ta passagerare. Hur som märktes det att Kyle rattat en jetboat förut, grymt häftigt var det i alla fall.
Senare på eftermiddagen stod rafting på schemat. Efter att ha gått mellan olika stationer och blivit utrustad med våtdräkt och all annan utrustning kördes vi i bussar över berget på en väg som heter Skippers Road och på pappret är en Nya Zeeländsk klass två motorväg, vilket innebär två filer och 100 km/h. I verkligheten är dock bergvägen (som helt saknar vägräcken) så brant och smal att vägen i Husvangsinslaget på Kalle Ankas jul framstår som rena tecknade filmen i jämförelse. Väl i flottarna väntade över två timmars häftig paddling i otroligt vackra Shotover river. Vår flotte utmärkte sig såklart.
Vårt facit:

• En rejäl grundstötning (vi fick hoppa i flotten för att komma av)

• Tre förstörda paddlar (två brutna, en drullade undertecknad bort – läs nedan)

• Några frivilliga och en rejält ofrivillig simtur i forsen.

Den sistnämnda punkten kräver sin förklaring
I ett lite vildare parti i forsen ställde sig båten lite på högkant och uppenbarligen höll jag inte i mig ordentligt – för med en präktig bakåtvolt landade jag i plurret. I dryg halvtimme innan hade vi i ett lugnare parti fått hoppa i och känna hur det var att flyta med medströms, vilket var tur för chocken blev inte så stor.

Men vår guide, Kate, lyckades med ett konststycke och fick tag i min flytväst med baksidan av sin paddel och lyckades dra mig tillbaka mot flotten. Med lite muskelkraft och iskallt psyke lyckades jag sen ta mig tillbaka och dras upp tillbaka. Som Kate sa: ”Now you’ve got the full experience!” Och jag menar, har man betalt för action så ska man väl få valuta för pengarna. Hur som helst, det var fantastiskt roligt.

Tadooo eller tatoo…?

Hela tisdagen var full av möten med amerikaner. De kom i flock, var programenligt högljudda och hade vid samtliga tillfällen samtalsämnen sinsemellan som var helt otroliga:

• Att känna till födelseorten på samtliga sina nära vänner – en självklarhet eller smått perverst?
  (En grupp på skolresa på bussen från forsränningen)

• Huruvida det är lagligt att bära kilt i Skottland innan du fyllt 22 år.
  (Två med inlevelsefulla gossar på förfest på vårt hostel runt 22.00.)

Solklar vinnare:

• Om det egentligen inte är coolare att säga taadoo istället för tatoo när man ska berätta för någon att man tatuerat sig.
  (Okänt antal personer av amerikanskt ursprung  runt 03.45 i vårt hostelkök)

Queenstown så här långt

Vi anlände till Queenstown sent igår kväll. Stan som ska vara är landets äventyrs- och partystad nummer ett gjorde på det viset ingen besviken. De dyngfulla engelsmännen drev omkring i horder… Men det har sin charm det också. När jag nu sitter på ett internetcafé och stillar min webb-abstinens känns ändå vår vistelse här som en succé så här långt, jag menar på ytterst kort tid har vi hunnit med att…

… bli snuvade på ett det sista motellrummet av nyrika kineser.

… bli utskällda av två taxichaufförer inom loppet av 30 sekunder.

… upptäcka att motellrummet vi till slut fick tag i hade elektriska lakan.

… bli räddade undan böter av en polis ovilja att avbryta sitt morgonkaffe (denna välsignade dryck!).

… få höra att motellmanagern hade så dåliga betyg i ekonomi att hans lärare på universitet för allas bästa att hålla sig borta från allt som hade med pengar att göra.

Nu ska det dras upp krigsplaner för dagen. Mitt första mål: få tag i en ny kopp kaffe.

The roadtrip has begun

Nu har vår roadtrip genom Nya Zeeland tagit fart på allvar. Från Dunedin i söder har vi jobbat oss längs sydkusten upp via fantastiska Milford Sound till Queenstown. Här finns bilderna från den första delen. De spektakulära bilderna från Milford Sound kommer inom kort.

Fårskallar

Catlins, södra Nya Zeeland. Inte nog med att man ska hålla koll på vänstertrafiken – plötsligt är det sex-sju hundra (på allvar) får på hela vägen. Dessutom en galen vallhund som inte riktigt kunde bestämma om det var fåren eller bilarna han skulle valla.

more about "Fårskallar", posted with vodpod

Ta ner skylten…

Varit lite i radioskugga de senaste dagarna, därav det sparsmakade bloggandet. Men nu ska det inaktiva stadslivet bytas ut mot superhurtigt hajkande – så nu ska man leva ”backpackerliv” i någon vecka. Vi är dock långt ifrån de hårdaste som slänger upp 47 kg packning med två tält, något kilo självskjutet torkat kött och en servis i 24 delar på ryggen och går rakt ut i vildmarken. Men första kvällen med vår hyrbil lyckades ändå på något sätt infria lite fördomar om hostels och backpacking.

Vi kom till de lilla samhället med det fantastiska namnen Balclutha sent på torsdagskvällen och behövde någonstans att sova. Nästan samtidigt såg vi skylten på bilden ovan och svängde snabbt och ledigt in för att kolla läget. Det visade sig dock inte helt lätt. Efter att Cilla ryckt i tre-fyra låsta dörrar och försökt att påkalla folks uppmärksamhet hamnade vi utanför en dörr med texten ”Staff only” där vi tillslut fick gensvar. Ut klev en rikitgt härjad hippie-Jesus i 40-årsåldern som på frågan om han hade några rum skrockande förklarade: ”Ahh, you’ve seen the sign… it’s been there for ages and noones cared to take it down.”. Sen fick vi skamset korsa oss igenom den ”organiska” trädgården på baksidan (där det i ärlighetens namn kan ha odlats både det ena och det andra) för att ta oss tillbaka till bilen.

Något säger mig att den här killen kommer att plocka ner skylten på ett eller annat sätt inom en inte allt för avlägsen framtid.

Oblyg radioreklam

Tätt som oftast ramlar det ju in ett och annat mejl i inkorgen med ämnesrader som ”Penis enlargement”, ”Do you satisfy your woman?” och liknande. Lite sådär slumpmässigt och lagom diskret och även lätt att ta bort utan att läsa. Här på NZ är man uppenbarligen mer pang på rödbetan. Mitt på eftermiddagen när vi körde genom centrala Dunedin dunkade en av de kommersiella kanalerna ut en reklamspot som lät ungefär:

(Tjej med hes röst): ”Girls get easily tired of men who gets it over with before she even notice. If a girl can choose she will always pick the guy who can go on forever and ever.  So if you suffer from premature ejaculation, we’ve are the right place for you” följt av namnet på något medical center i stan.

Ganska oblygt.

C-VM i hockey

Lämnade Dunedin för en två veckor lång roadtrip under torsdagen. Samtidigt upptäcker jag att C-VM i ishockey kommer att avgöras just där under påskhelgen. Nya Zeeland, Irland, Turkiet, Grekland och Mongoliet kommer att stångas om en åtråvärdplats bland de större nationerna som typ Rumänen i B-divisionen. Det svider faktiskt rejält att gå miste om en sådan begivenhet när man ändå är så nära. Irland-Mongoliet, snacka om hardcore-hockeygodis!
Dock lystes dagen upp av en annan nyhet – mer om den senare.

HATATTACKEN MOT McDONALDS – I NATT

McDonalds i Dunedin har tagit det fantastiska beslutet att inte ta emot utländska kontokort. Alla cafér stora som sprickor i väggen gör det, de skummaste kinakrogarna gör det, till och med många bönder som krängde organiska groddar och potenshöjande selleri på Farmers Market gör det. Men inte världens största multinationella matkedja, vilket skämt.

En liten finnig kille i kassan fick också höra ett och annat vad jag tyckte om den här saken igår eftermiddag. Kändes faktiskt grymt bra att fälla repliken: ”This is a fucking joke”, slå ut med händerna och lämna resturangen i raseri. Trots att jag blev utan cheeseburgare.

FOTNOT: Rubriken är har full täckning då hela dramat utspelade sig nattetid – med svensk tideräkning.
FOTNOT II: Jag har photoshopat ihop bilden själv – så upprörd är jag! 

Säckpipa på schemat

Från och med nästa år kan man ta kursen Bagpiping and drumming på University of Otago. Illa att man inte fick chansen när man ändå var här… Mina vader hade gjort sig fantastiskt bra i kilt.

more about "Säckpipa på schemat", posted with vodpod